Håksberg!

Hej!
Igår på förmidagen så följde vi väg 56, omkring fem kilometer norr om Ludvika så kommer man till Håksberg.
Orten är uppbyggd kring gruvverksamheten som varade från början av 1700-talet fram till 1979.
Från 1700-talets början och ett par hundra år framåt bröts järnmalm i ett stort gruvområde i Håksberg.
Driften av Håksbergs gruvor präglades av perioder med intensiv verksamhet och flera totalstopp.
 Vi kommer in i Håksberg det första tydliga spår av gruvdriften är det gigantiska Anrikningsverk som man ser från kilometers avstånd.
Anrikningsverket använts till att separera olika ämnen i en blandning eller lösning för att öka koncentrationen av ett specifikt ämne. 
Efter gruvans nedläggning 1979 har de flesta byggnader fått stå kvar och gruvområdets industriella karaktär har i stort bibehållits. Utrustningen i anrikningsverket är till stor del demonterad och själva byggnaden är i dåligt skick. 1950 lät man bygga om anrikningsverket.
Ovan bild så ser du Gruvlaven och centralschaktet
Gruvlaven från 1918 är den äldsta i sitt slag i Sverige som är byggd i betong.
 Håksbergs gruvor hörde under andra världskriget till Tyskgruvorna.
 Malmen exporterades huvudsakligen till Ruhrområdet och användes i Nazitysklands krigsindustri.
 År 1981 stängdes länspumparna och gruvan vattenfylldes upp till ett 30-tal meter under markytan.
 
Allt detta har gjort mig hungrig så vi går tillbaka till bilen och kör vidare mot Hagge som är en tätort i Smedjebackens kommun, belägen vid sjön Haggen.
Det finns en liten stuga bredvid sjön som vi kan låna, för till lagning av lunch.
Det finns en kamin inne i stugan och det passar mig perfekt.
Jag gör upp en eld och inväntar på att stekpannan ska bli varm.
stekpannan är varm så jag lägger i några bamsingar till mig och hundarna.
Det är skönt att vi kan vara inne i stugan och göra mat för det blåser kalt ute och vi är kalla så det är skönt med lite stugvärme.
 Vi känner oss nöjda och mätta så vi tar och beger oss vidare.
Vi är inte långt ifrån Söderbärke och jag har länge velat besöka dess kyrka.
Den nuvarande kyrka med början från 1729 uppfördes på samma plats som den gamla från 1300-tal som återfinns delar i tornet i den nuvarande kyrkan.
  Det finns också ett mindre antal inventarier bevarade härifrån, däribland en dopfunt i gotländsk sandsten från sent 1200-tal, en bibel från 1618, ett epitafium över bruksarrendatorn Reinhold Tersmeden från 1699 och en uppsättning nattvardssilver från 1708.
Kyrkan drabbades av att de nyresta takstolarna blåste ner under en storm i september 1732. Kyrkan stod klar 1734.
Jag tycker det är en vacker kyrka och kyrkan har en fin orgelläktare.
Koret.
 
 
Kyrkan har också ett rejält lås vill jag lova.
Med detta sagt så får detta avsluta våran resa.
Vi tackar dig för du följde med oss idag!
Vi ses snart igen.
 Hej så länge!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1300-tal - anrikningsverk - avslutar - bamsingar - betong - blåste - byggnader - dopfunt - gamla - gruvlave - haggen - hundar - håksberg - kamin - koret - kyrka - nattvarden - nazityskland - ner - nyresta - nöjda - orgelläktare - resa - sandsten - september - silver - sjö - smedjebacken - specifikt - stekpannan - steves.blogg.se - storm - stugan - söderbärke - tyskgruvorna - tätort - under - utrustning - vi ses - ämne
1

Vårens första dag.

Hej!
Arnö är en ö i Mälaren belägen norr om Selaön och väster om Grönsö i Enköpings kommun och det är just Arnö vi ska besöka.
Vi tog bilen tidigt igår morse och styrde mot Enköping. På väg 55 mellan Enköping och Strängnäs tog vi av
        vid skylten Aspö/Arnö och sedan körde vi ca en mil innan vi kom fram till färjan.
 
Utö hus är en medeltida borgbyggnad som ligger på Arnö. Längst söderut på ön ligger Utöhus som är Mälardalens enda bevarade trappstensgavelhus. För att komma till Arnö åker man bilfärja från Oknö.

På väg på våran resa så tar Ida tillfället att sitta fram hon har inte riktigt kvicknat till än som synes på bilden nedan.

Det är en härlig morgon och vi ser många vårtecken på våran resa mot Arnö.
Vi ser att svanarna har kommit, det är ett tydligt vårtecken och tussilagon har satt fart.
  På våran vänstra sida springer det några rådjur inte för att det är något vårtecken men helt klart en härlig känsla.
Till slut så kommer vi fram till Oknö där färjan går över till Arnö.
Vi har en hel timme på oss innan färjan går så jag dukar upp vid en liten udde, jag har kyckling och sallad med mig och Aston å Ida får också kyckling så att alla kan vara nöjda.
 
Efter maten får Ida vänta i bilen eftersom hon ofta är på Aston när han ska på toa.
Det finns skog i närheten så vi går in i den.
På en av granarna så hittar jag denna klump.
Det är kåda och aldrig för har jag hittat en sådan bamsing.
Kådans uppgift är att läka sår och skador som uppstått på trädet. Men
Kådan kan även användas som sår kåda på människan. Då förvarar man kådan i en burk som först är insmord med rapsolja eller flytande smör i flaska. Kådan används på sår och torra ställen på kroppen.
När kåda fossiliseras bildas bärnsten som används bland annat till smycken och det är precis vad jag ska göra med denna bamsing.
 
Vi går tillbaka till bilen och ser att färjan kommer.
 
färjan dras av linor från punkt A till B och på bilden så kan du se linorna som drar färjan.
Vi kör ombord på färjan som ska ta oss över till Arnö.
Och på några minuter så är vi över.
Vi kör efter dom krokiga vägarna och öppna fält blir snabbt till snåriga skogsvägar som tar oss ut till Utö hus.
 
Jag parkerar bilen och tar ut hundarna vi får gå ett par hundra meter igenom en skog.
Vi följer pilens riktning och på ett ögonblick så kan jag se huset.
Utö hus är nämnt första gången vid början av 1400-talet och var då sätesgård för släkten Schack.
Byggnaden uppfördes sannolikt i början av 1500-talet. Men det är troligt att grundstenarna lades redan under 1200-talet.
 De senmedeltida borgarna som byggdes i Sverige var ofta ganska svagt befästa. De representativa funktionerna var troligen minst lika viktiga. De som lät uppföra byggnaderna var mäktiga släkter med stora jordinnehav.
 Vi går ner till sjön som ligger ett stenkast ifrån huset man ser över till Gränsöö slott.
Det finns en kulturhistorisk koppling dem emellan då Utö hus under lång tid tillhörde Grönsöögodset.
 
Aston svalkar sig i sjön, det är ett tydligt vårtecken.
 Vi går tillbaka till bilen och kör mot färjan men innan så vill jag se en runsten som finns på tillbaka vägen.
Runsten som står i en stensättningsliknande kulle. Daterad till ca 1050-1080.
Runskriften lyder  Inga lät resa denna sten efter Sigsten, sin son. Gud hjälpe hans själ väl.
 Vi åker vidare.
 
 Vi hinner med ett stopp till innan färjans avgång.
Arnö kyrka invigd på 1200-talet.  Kyrkans äldsta delar härrör troligen från 1200-talet. Kyrkan består av ett långsträckt långhus med ett vapenhus från 1647 mitt på södra sidan. Vid norra sidan finns en sakristia.
Den är ingen församlingskyrka utan ägs och förvaltas av Riksantikvarieämbetet.
Sydost om kyrkan står klockstapeln från 1726.
Vi kör mot färjan och tar sedan den över till fastlandet.
Nu är det dags för oss att åka hemåt igen. Den här dagen kommer jag att minnas länge, vårens första dag!
Och ett stort gratis till Aston på hans födelsedag, 7år idag.
 
Vi ses snart igen!
Hej så länge! 
 
 
 
 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

.

 

 

 

 
 
 
 
.
2

Jag fick ett tips!

Hej!
Igår morse så tog vi bilen och körde mot Ludvika.
Vi åkte efter väg 66 mot Ludvika men innan man når Ludvika så kommer man till en rastplats med en otrolig utsikt över fjärden.
Vi stannar till vid rastplatsen för att sträcka på benen.
Vi går över tågrälsen och kommer ner till en udde här finns det möjligheter till att grilla. Jag kan tänka mig hur vackert här blir när våren sätter fart på riktigt.
Vi går över tågrälsen och går tillbaka till bilen.

Vi fortsätter vår färd mot Ludvika.
Jag har fått ett tips av en läsare och det tycker jag är jätte kul.
Han tipsar oss om att göra ett besök vid Blötberget där ska tydliga spår av gruvdriften och dess historia vara väldigt påtagliga och självklart så ska vi göra ett besök där.
 
Jag tar av mot Snöå och sedan raka spåret igenom Ludvika och sedan 10 km till så når vi Blötberget.
 Blötberget är en tätort i Ludvika kommun, Dalarna (Dalarnas län),
Sedan mitten av 1600-talet finns det dokumenterat att gruvdrift bedrivits i området.
 
Det första vi ser när vi kommer in till Blötberget är en lave.
 
 1945 började man bygga lave och anrikningsverk, vars stora betongkonstruktioner finns än idag. Vid denna tidpunkt arbetade ett par hundra personer vid gruvan. Malmen som bröts fraktades via järnväg till Domnarvets järnverk i Borlänge. År 1965 upphörde malmbrytning och uppfordring i Vulcanusschaktet som pågått sedan 1900. Den 30 juni 1979 nedlades gruvdriften i Blötberget.
Alla fönster på laven är krossade och det ser väldigt övergivet ut.
På stängslet så sitter det förbuds skyltar med text (fotografering förbjudet)
Det respekterar vi och fortsätter våran färd. Jag ser en skylt där det står konstdammen och jag bestämmer mig för att följa skylten.
Vi kör efter en skogsväg då jag ser spår av gruvverksamhet jag stannar bilen och tar ut hundarna.
Det är svårt att föreställa sig om vilket omfattande verksamhet som pågått här i flera sekler.
Det visar sig att vi kommit fram till Fredmundbergets gruvfält.
 
Redan på 1600-talet hade man upptäckt en malmfyndighet vid Fredmundberget. I äldre stavning ”Främingberget”. Här började några bönder från Gonäs en försiktig brytning av malmkroppen, detta genom tillmakning. Den brutna malmen forslades med slädar vintertid till hyttan i Gonäs. Här smältes malmen till tackjärn som såldes till smedjor vilka förädlade järnet till bruksföremål för vidare avsalu.
Vi hittar en lång tunnel som vi utforskar men i mitten av tunneln så ligger det fullt med glas så vi får gå ut samma väg vi kom ifrån.
 När Sverige hade blivit en stormakt blev efterfrågan på järn allt större. Från att tidigare ha varit hänvisad    till sjö och myrmalm som smältes hemma på gårdarna, började man nu söka efter malm i berget.
 
Vi går vidare.
Vi går efter en stig som tar oss in i skogen uppför en istäckt backe. Aston visar oss hur vi ska ta oss uppför på bästa sätt.
 
Vi kommer fram till det som engång var en gruvfogdebostad.
De som arbetade i Fredmundbergs gruvor bodde aldrig på platsen, de vandrade hit från byarna runtom.
 
Det är spännande att besöka nya platser när man hittar sådana bevarade byggnader blir jag glad och genast börjar jag fantisera om tiden då det begav sig.
Bilder inifrån fogdestugan.
Det ser mer ut som en tom lagerlokal än en fogdebostad.
Vi går vidare
Vart man en tittar så ser man lämningar efter gruvtiden.
 
Vi kommer upp till ännu en husgrund.
Vi slår oss ner en stund och vilar oss.
Jag är sugen att fortsätta men isen och snön får mig på andra tankar men till sommaren så ska jag vandra vidare och se vad vi kan hitta.
Vi går tillbaka till bilen
Vi åker efter den istäckta vägen, här har man inte sandat så det är riktigt halt och man känner hur bilen glider ner mot kanten av diket.
 Tillslut så kommer vi ut på huvudvägen igen och kör tillbaka mot Blötberget.
På min vänstra sida så ser jag en träl ave och kör genast dit.
Det är en öppning till laven som jag kan gå in i så jag kikar in.
 
 Vilken spännande dag det blev jag och hundarna har haft jätte kul, Tack för tipset!
 
Nu är det dags för oss att åka hem, vi ses snart igen!
 Hej då!