Visenterna det största och tyngsta landlevande däggdjuret i Europa.

Hej!
Jag har många gånger tänkt att jag ska ta av mot Västerby kvarn när jag har åkt vägen mellan Norberg och Sala så vi åker den vägen för att göra ett besök vid kvarnen tidig söndagsmorgon. Västerby kvarn hittar man i Västerfärnebo som är en tätort i Sala kommun.
 
Trakten är en av de områden i Sverige där man har hittat flest stenåldersyxor. samhället har varit bebott ända sedan stenåldern. Under Gustav Vasas strider mot danskarna stod flera slag i området runt Västerfärnebo.
 
Västerby kvarn uppfördes 1890-talet byn har haft kvarnar sedan 1600-talet.
Kvarnens malstenar drevs runt av kraftverk som förmedlades via stora vattenhjul.
 
Vattnets tillförsel reglerades med en damm när man skulle mala öppnades luckor i dammen.
Den vanligaste typen av vattenkvarnar var skvaltkvarnarna som denna oftast inrymda i smärre träbyggnader. I en skvaltkvarn var ett mindre, horisontellt skovelhjul placerat under själva byggnaden. Skvaltkvarnarna hade inte så stor kapacitet som hjulkvarnen men fordrade endast relativt små vattenflöden för att fungera. De användes därför ofta för husbehovsmalning.
Vi lämnar den fina kvarnen och beger oss mot dalarna. I den södra delen av dalarna så finner man Avesta visentpark. Visenterna är respektingivande djur med rötter i vår urtid.
Vi kör in på parkeringen och jag parkerar bilen och då får jag syn på en skylt där det står inga hundar i parken, vilket är helt förståeligt så Aston får stanna i bilen.
 
Visenten är sedan uroxens utdöende det största och tyngsta landlevande däggdjuret i Europa.
Visenterna (europeisk bison) levde under bronsåldern i de svenska lövskogarna i hela södra Sverige ända upp till de väldiga skogarna i Tiveden och Kolmården.
Trots att de ser lugna ut, är de snabba och lättretade. Inte ens de djur som är födda här blir tamboskap.
Visenterna försvann någon gång under början av medeltiden från den svenska faunan.
 
Till Avesta kom visenterna genom Generalkonsuln Axel Ax:son Johnsons stora intresse för att bidra till att rädda rasen från utrotning och här finns idag ett 30-tal visenter och det föds 4-8 kalvar varje år här i Avesta visentpark.
  Efter första världskriget fanns det bara 50 st visenter kvar i Europa. Idag finns närmare 4500 visenter i olika djurparker och nationalparker.
1927 sköts den sista vilda visenten i världen.
Efter att de utrotats i naturen planterades ett antal visenter ut i Polen där de åter ingår i den inhemska faunan. Vilda bestånd finns i Polen, Ukraina, Litauen, Ryssland och Vitryssland.
Vi lämnar dessa bjässar och kör hemåt igen.
Men innan så vill jag besöka ett ställe till. På gränsen mellan Avesta och Norberg så finner man ruinerna från Bjurforsbruk. Bruket ligger i ruiner som har skapat ett vackert skogslandskap.
 Det är ett fantastiskt ställe. Vi har varit här flera gånger och jag kan säga att vi aldrig tröttnar på ett besök hit, och är för mig är det en magisk plats.
Tack för idag, vi ses!
Hej så länge!
 
 
 
 
 
1

Tyst skog!

Hej!
Igår så vaknade vi till en jätte fin vintermorgon och solen sken från klarblå himmel och kvicksilvret stod på 2 minus vilket är ett väder som jag verkligen gillar, snön som knastrar under skorna när man går det är tjusning för mig.
Idag vill vi ut i skogen och därför så passar skogarna i Klämshyttan till dagen i ära.
Vi tar Hedemoravägens kurviga vägar och tar av mot Klämshyttan.
Vi kastas genast in i ett vackert landskap av vackra vyer och berg som kramar om oss från alla håll.
 
Vi promenerar på när vi får syn på en gran med massa kåda som runnit ner från trädet, det påminner om stearin. Man kan använda kådan till att göra lim, rökelse och parfym.  När kåda fossiliseras bildas bärnsten som används bland annat till smycken. Särskilt värdefull blir den om en insekt eller något annat djur fastnat i kådan innan den fossiliserades.
Så nu vet du vad du ska kolla efter när du ser koda, kanske du har tur och hittar kåda med en insekt i.
Vi fortsätter våran skogspromenad.
 Vi pulsar fram i den djupa snön nu har vi kommit en bra bit in i skogen.
Skogen är ofta ett säkert kort om man söker tystnad, och här är det alldeles tyst, det är skönt att slippa allt buller för ett tag. Jag älskar att vara ute i skog och mark ofta så möter man inte på en mänsklig själ när man kommer in i en verklig tyst skog (gammelskog)
 Vi sätter oss ner och njuter av tystnaden och friden och det vackra vintervädret.
 
Efter en stund så bestämmer vi oss för att återvända mot bilen.
 Vi kör mot Davidshyttan och tar av mot Dräcke.
Dräcke är en liten by som ligger i Hedemora kommun.
Vid Dräcke, beläget vid sjön Dräcken, fanns också en hytta samt under olika tider en eller flera smedjor.
Nedströms i bäcken så finns grundlämningar efter smedjor.
Snön sätter gränser för oss så vi kan inte ta oss längre med bil så vi vänder om och kör åt samma hål som vi kom ifrån.
 Det var en vacker vinterdag det bjöds på och det var skönt att få komma ut i skogen.
 
Vi ses snart igen!
 Hes så länge!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Dalagård.

Hej!
När vi vaknade på söndagsmorgonen så hade det kommit rejält med snö och snön ligger fortfarande i luften.
Jag tänkte, att nu kan vi få fina bilder.
Så vi borstar av bilen från snö och kör mot Garpenberg.
Garpenberg är en tätort i Hedemora kommun i Dalarnas län.
Men denna gång är det inte gruvorna som Garpenberg är känd för som lockar oss, för strax utanför Garpenberg återfinns Garpenbergs herrgård. Byggnaden är uppförd 1801 av Salomon von Stockenström och är Dalarnas största.
 Byggnaden är uppförd ovan på ett slaggstensvalv med ursprung från Gustav Vasas kungsgård.
Sedan 1997 har Garpenbergs herrgård varit i privat ägo och därför så kommer vi inte längre än så.
 
 
Rakt över vägen så ser jag något som intresserar mig och vi bestämmer oss för att ta en promenad på området.
Det visar sig vara en gammal skogshögskola men nu mera asylboende.
 
 Det är en fin vintermorgon, som ni vet så älskar Aston snön, han bjuder in mig på lek och det tackar jag inte nej till.
 
Vi går tillbaka till bilen och fortsätter våran färd.
vi följer skylten mot fors och strax därpå
så kommer vi till en by som heter Brattfors.
Vi ser resterna av det som en gång var Brattfors smedja, man kan föreställa sig hur stort området var.
 Brattfors blev centrum för järntillverkningen i Garpenberg. Malmen från gruvorna behövde smältas till tackjärn innan det kunde bearbetas till smidbart järn. Järnmalmen forslades med hästforor till Dormsjö och till Fors för att sedan komma tillbaka till Brattfors för bearbetning. Runt 1849 fanns ett valsverk, ett skärverk med tillverkning av plåtar, band- och skärjärn.
Järnet från Brattfors gick på export framför allt till England och det hade hög kvalitet. Men med tiden lärde sig engelsmännen att producera järn med stenkol. Det blev dödsstöten för Brattfors järnbruk. 1905 lades Brattfors smedja ner.
 
 
Vi lämnar resterna av smedjan och fortsätter våran färd.
 Vi kör efter skogsvägarna några kilometrar innan vi når den lila byn Åsgarn.
Här har man inte plogat, så snön har tagit över och man kan knappt urskilja vägen.
 
Jag överväger att vända om, Jag vill inte köra fast och risken är stor att vi gör det om vi fortsätter.
Jag får syn på en skylt där det står Dalagård, Kurbits och det får igång mig.
Vi åker efter pilens riktning här går det inte att vända så det är bara att åka med ner för backen som ska ta oss ner till Dalagård.
 Dalagård är ett historiskt kulturlandskap, som kallas Åsgarns dalgång. Här har människor bott och verkat i 6000 år.
I tusen år var bergsbruket det centrala och bönderna producerade ett kvalitetsjärn för hela världen.
 När järnbruken avvecklades i mitten av 1800-talet, utvecklades bondgårdarna. 
 
Jag har svårt att vända bilen, nu behöver vi fart för att komma upp.
med nöd och näppe så kommer vi upp, 
Det är dags för oss att åka hemåt igen men vi ses snart igen!
 Hej så länge!